spookan

Första veckan var helt ok, jag kom hem, de lämnade mig ifred, de förde inte allt för mycket oväsen och tillslut somnade även de. Veckan efteråt var en hälsning från helvetet. Hyresvärdinnans dotter, Denise, var här på sin mamma-vecka och skrek konstant från att hon vaknade tills hon äntligen somnade. Så fort hon blev väckt började hon skrika om att hon ville sova, inte gå till skolan, sedan var det äcklig medicin (eller fiskleverolja med tuttifrutti-smak, som det egentligen var) som hon absolut inte ville äta, men när hon blev tvingad skrek hon om att hon absolut inte ville ha innan hon ätit upp ägget. Sedan var ägggulan alldeles för äcklig, så den ville hon ge till hunden, och när hunden morrade åt henne blev hon arg och skrek för det. Efter frukost började hon skrika för att hon inte ville gå till skolan, och när hon äntligen kommit utanför huset blev det lugn och ro – tills hon kom hem...

Efter skolan spenderar hon mesta tiden att skrika på hunden, jaga den och bli biten och skrika och straffa hunden genom att smiska den. Hon ålar runt på golvet efter hundstackaren och har absolut ingen respekt för andra. Om jag stod och skar upp potatis för att jag lagade mat kunde jag ha henne ålandes över mina fötter, under skärbrädan, och det är inte skämt! Hur kul tror ni det är att ha en åttaårig skitunge skrikandes och ålandes över ens fötter?! Jag fick god lust att sticka kniven någon annanstans, men behärskade mig och intalade mig att ’så här är det nog inte alltid, bara när hennes mamma är för trött för att ta hand om henne’. Hennes mamma hade fått en allergisk chock (vilket inte syntes alls, hon var nog bara för lat för att gå till jobbet eller vart fan det nu är hon spenderar sina dagar) och orkade inte göra något annat än att sitta framför TV:n. Det visade sig att jag hade rätt; det är bara så här när mamman inte orkar med ungen, det enda problemet är att hon aldrig orkar med ungjäveln.

Som om det inte var nog med detta för en vecka. Igår när jag kom hem möttes jag av ett välbekant skrik vid dörren, precis när jag satt nyckeln i låset. Magen vred sig runt ett varv, men jag var tvungen att gå in. Så fort dörren öppnades flög en liten chihuahua fram till mig med skräck i ögonen och efter kom den skrikande ungjäveln. Sedan låg de båda på golvet framför mina fötter och brottades och bet varandra medan jag försökte ta av mig skorna.

Det är sällan någon tar ut hundstackaren på promenad. Oftast är det väldigt kort, typ så att han får kissa och sedan gå in, och nästan alltid är det mammans pappa som tar ut hunden. Hon själv orkar inte. Och när det inte är pappan som tar ut hunden är det hennes bästa vän, som ’inte är hennes pojkvän’, men som alltid är här och beter sig typ som hennes slav och som smeker henne väldigt intimt framför TV:n. Det är aldrig någon som leker med hunden, om man inte räknar med ungens brutala ’lekar’.

Så här har det varit alldeles för länge, och det är inte slut än. Jag får inte ha min mat ifred heller. Varje dag när jag kommer hem är det första jag gör att se över dagens förlust. Ibland tar de min potatis, oftast tar de mitt smör. Igår hade de tagit min vitlök. Det enda jag har i kylskåpet nu är smöret, lite kött och massa champinjoner (jag hoppas att de inte tycker om svamp). Resten har jag i en påse under min säng, vilket är lite bröd (det var 1 kr/fralla och 3 kr/hg för svamp!) lite nudlar och min potatis. Men jag frågar mig själv; ska det verkligen vara så här? Ska jag behöva gömma min mat för att få behålla den?

Nu tror ni säkert att botten är nådd, men icke sa nicke. Alla psykfall man hör om på tv, radio och läser om i tidningen, samla ihop dem på ett ställe och försök kalla det ’hemma’. Mamman i familjen, min hyresvärdinna, försöker dessutom värva mig till pingstkyrkan. Frikyrkan vars motto är ’Vi är ingen sekt’, men som ändå febrilt värvar medlemmar och hysteriskt och nästan extatiskt pratar om Gud. ’Hehe, nej tack...’ säger jag inombords när jag försöker le lite snällt och på ett vänligt sätt ber henne att dra åt helvete (fast hon förstår inte vad jag egentligen säger, hon tolkar allt för ytligt för att se den underliggande sarkasmen, vilket i och för sig är tur för mig). Jag åker ju hem på helgerna, och varje fredagsmorgon när hon tar på sig skorna säger hon att jag ska hänga med hennes vänner (aka pingstvänner) på grillfester och att det är jättekul. Åh, ja just det; och så säger hon att jag kommer att få en ny familj här. Eh, sektvarning?

Jag har ingen aning om vad det egentligen är jag har gett mig in på. Min hyresvärdinna ljuger konstant för alla. Först hade hon ett fast jobb. Sedan hade hon ett vikariat. Nu har hon praktik, och pluggar till en sådan där värdelös brutta som sitter i telefon på Telias kundtjänst och försöker svara på frågor när hon egentligen inte har en aning om vad hon pratar om. Sedan skulle hon på en arbetsintervju på SJ för att söka till tågvärdinna, men de ville ha betyg och referenser och grejer. Så hon ringde till en gammal kompis och bad henne vara referens, sedan satt hon i köket när jag åt och beklagade sig för mig. Hon förstod inte varför de ville ha betygen för? De visade ju ingenting ändå, hon var ju en helt annan person idag. Så hennes plan var att säga att hon aldrig fått några betyg. Eh, ja, för det låter ju inte alls misstänksamt... Om jag var henne skulle jag säga att ’tyvär har jag dåliga betyg (hon har typ G i matte, engelska och svenska, resten IG. Jag vet inte ens om det är gymnasiebetyg, jag betvivlar att hon någonsin gått i gymnasiet), men jag har mognat nu och är en mer ansvarstagande människa’. Fast, det skulle vara en lögn det med, eftersom den lata människan inte tar ansvar för någonting.

Så om man sammanfattar allt det här får man antagligen detta resultat; Dottern i familjen är en otroligt ouppfostrad djurplågare med noll respekt för någon annan överhuvudtaget, och som antagligen kommer att sluta som analfabet och jobba med något á la hennes mamma. Hon kommer antingen sluta som narcisist, psykopat eller en blandning däremellan, hon kommer i varje fall sakna empati (jag tror att hennes mamma gör det...eller så är hon bara bortskämd). Pappan i familjen är en arbetslös (?) zigenare (jag tror att det är han som snor min mat, eftersom han lagar all mat till sin familj) och hyresvärdinnan själv är en otroligt lat och bortskämd, omogen mamma som negligerar (dvs skiter i) sin unge och endast bryr sig om hunden när hon själv har lust att gulligulla med en bebis. Min teori är att hon ville ha en liten drömbebis som man inte behöver göra någonting med, utan bara kan gulla med när man själv vill och sedan lägga ifrån sig. Sedan växte ungen upp och började bli jobbig, så då struntade hon i den. Sedan skaffade hon en till (hunden)...

Som tur är slipper jag detta plågeri snart. Nästa vecka flyttar jag förhoppningsvis till en kollega. Jag skiter i att det är en månads uppsägningstid på kontraktet som inte finns. Jag klarar inte av en månad till av detta. Jag kommer inte säga att jag måste flytta för att jag snart exploderar och styckmördar alla i familjen för att de är sådana värdelösa individer som bara utnyttjar mig och suger ut så mycket de kan ur mina tillgångar och mitt psyke. Nej, jag tänker snällt säga att jag hittat ett annat ställe där jag får ha min egen hund, men att jag måste flytta in omgående om jag vill ha det. Hon kan behålla förskottshyran (jag tror ändå inte att jag får tillbaks den) så har hon i alla fall betalt för en månad, även om jag inte bor där... Sedan att de pengarna redan är slut skiter jag i, det är hennes problem. Jag tänker inte betala halva hennes hyra när tre miljoner av hennes släktingar bor här och förpestar min tillvaro och existens. Allra helst om jag redan lagt ut 7000 kr för april månad.

Det finns ett latinskt citat vars ena hälft passar in precis på hur jag känner det just nu; Vivere non necesse est, Navigare necesse est, vilket betyder ’Att leva är inte nödvändigt, att segla är nödvändigt’...

Hej hej, det var längesedan jag skrev någonting som vanligt, men jag har mycket att stå i när det gäller att söka jobb och hålla arbetsförmedlingen på gott humör. Dagens ämne är i alla fall jordburksverket och deras idiotiska plan för att förstöra hela animalvårdssystemet.

Så här har det alltid varit; Antingen utbildar man sig till djursjukskötare i tre år i Skara och får en djupare kunskap teoretiskt eller så praktiserar man sig till djursjukvårdare och får en mer bred än djup teoretisk kunskap men slipper ett studielån. Som djursjukskötare kan man få högre lön än som djursjukvårdare, vilket är helt förståeligt.

Nu har jordbruksverket bestämt sig för att animalvården ska bli mer lik humanvården, vilket är världens mest korkade idé. Varför undrar ni säkerligen? Jo, det ska jag tala om. Nu ska tydligen endast folk som blir utbildade i Skara och de som har minst fem års erfaernhet och tentar upp sig inom fyra år få göra det som för ett år sedan alla som blivit godkända enligt C15 fick göra. C15 är sedan 1 januari i år värdelöst och räknas inte längre officiellt. Det betyder att folk som tex jag själv MÅSTE söka till Skara och slåss om dessa 40 platser med resten av de 500 sökande varje år tills vi antingen ger upp eller kommer in. Eller dör av ålder. Jag har C15 kompetens och klarar av det mesta praktiska trots att jag inte gått i Skara, men har bara ett halvårs erfarenhet och kan därför inte tenta upp mig. Jag får heller inte antställas som djursjukvårdare efter 1 januari i år, vilket betyder att det är helt kört för mig. Jag kan helt enkelt inte jobba dessa fyra år och tenta upp mig eftersom det är emot lagen.

Vad finns der för några för- och nackdelar med den här lagändringen, då? Jag börjar med de positiva punkterna för deras lagändring; mer kunskap bland personalen och vi i Sverige visar att vi värdesätter våra husdjur lika högt som människor. Sedan kommer jag inte på mer... De negativa sakerna som detta leder till är däremot; 

• Små kliniker blir av med personal om de inte lyckas tenta upp dem i tid
• Många yngre som inte har fem års erfarenhet har inte en chans att få jobb
• Bristen på djursjukvårdare kommer att bli ännu värre än vad den är idag
• Siffran för arbetslösa i landet kommer att stiga stadigt i takt med att folk förlorar jobbet eftersom de inte längre får utföra sitt arbete
• Det kommer bli ÄNNU större tryck på dessa 40 platser i Skara (som om inte 500 räckte...)

Men hur tänker då jordbruksverket lösa detta med Skara och personalbrist? Jo, de sänker behörighetskraven för varje år. Vad är det som är så bra med det? Jo, det blir lättare att få behörighet för att söka till utbildningen. Däremot blir det ett om möjligt ÄNNU större tryck på dessa fjuttiga 40 platser... Man behöver inte längre praktisera ett halvår för att få behörighet vilket leder till att jättemånga söker, kommer in och hoppar av efter ett halvår för att det inte var vad de trodde att det skulla vara. Att vara djursjukvårdare är att torka upp spyor och diverse avföring av olika slag. Det är att handskas med ouppfostrade hundar och ilskna katter och man får räkna med att bli biten någon gång ibland. Det är inte ett glamoröst arbete, snarare tvärtom. Men det förstår inte folk som läser universitetskatalogen.

Jag tror att detta kommer att sluta med att små kliniker har fler receptionister än djursjukvårdare anställda officiellt, men att större delen av receptionisterna egentligen jobbar med det som de tidigare gjorde. Folk kommer att strunta i lagen och gå efter C15 som tidigare. Det kommer inte fungera annars.

Som en avslutning på dagens ensidiga debatt vill jag citera en veterinär som jag hade som föreläsare på C15-kursen. Hon sa "Jag kallar Jordbruksverket för jordgubbsverket, för det är det enda de förstår sig på där de sitter bakom sina skrivbord och ska försöka bestäma över verkligheten..."

”Det är något speciellt med den första bilen” sa min pappa efter verkstadsbesöket. Bilmekanikern hade redan från början bestämt sig för att det bara var skrot innan han ens sett bilen, och efter att ha räknat hur mycket det skulle kosta att laga den hade han inte ändrat sig det minsta. Kanske är det något speciellt med allas första bil, men min första bil var väldigt speciell. Haken ”Tyson”, min röda Audi, var en enastående bil, en bil som få får äran att köra. Inte nog med att han var bekväm, lättkörd och bensinsnål, utan han var dessutom världens stål-bil. Han körde av E4:an utan några större skador, dock dyra skador, och om ni läst det tidigare inlägget ”Cheating death” så vet ni att det var en rejäl olycka som borde slutat mycket illa för både mig och bilen. 

Tänk om jag hade köpt den lilla Toyotan istället. Den var rostig och ful, liten och trång, sliten och knappt körbar. Hade jag krockat med den bilen som jag gjorde med Haken, då hade jag varit död, utan tvekan. 

Vad var det som Haken hade som inte någon annan bil har? Jo, han var väldigt säker, bara det är ju svårt idag med bilar som ska vara så miljövänliga att de knappt ens håller värmen eller låter som om de skulle dö när man kör i 90 km/h. Jag talar om miljöbilar som min pappas, som beskrivningen ovan passar perfekt till. Jag bryr mig inte om att jag kan köra pappas bil till jobbet, för sanningen är att jag inte vill köra pappas bil! Jag känner mig inte alls trygg att köra den bilen, absolut inte efter olyckan. Det är knappt att jag ens vågar köra min egen bil. 

Jag fick höra av verkstaden i morse att jag gör en dålig affär om jag tackar nej till försäkringsbolagets förslag, men jag känner det som att jag gör ett dåligt val att skicka min vän till döden, trots att han bara har lite småsår. För Haken var ingen vanlig bil, han var en vän, en mycket nära vän dessutom. Hur många kan skatta sig så lyckliga att de har en vän som är mer än villig att ge sitt eget liv för dem? Jag hade turen som hittade Haken, och han hade oturen som fick mig som förare. Hade någon annan köpt honom hade han kanske levt många år till, utan bucklor och skadade backspeglar. Men trots detta valde han att offra sitt liv för mitt. Ni tror väl säkert att jag är galen som talar om min bil som om det vore en levande varelse, men ibland kändes det som om han var vid liv. Varje gång han kämpade sig uppför den jättelånga och branta backen på 34:an till Motala, varje gång han fastnade i snödrivorna hemma på tomten och hur ursinnig över att sitta fast han lät när jag försökte få loss honom. Jag minns när jag åkte till knivsta med honom, hur alla stockholmare aktade sig för honom när de fick syn på bucklorna, det var ingen som vågade vara elak mot mig den gången inte! 

Efter olyckan fick han smeknamnet ”Tyson” efter en patient. Tyson var en jämthund som hade ätit en petflaska och en golvmopp som sedan hade samarbetat för att skära sönder tarmarna. Hunden borde varit döende, men istället verkade den inte bry sig ett dugg. Han var lite öm om magen och åt inte, men han var pigg och glad! Han reste sig upp och viftade glatt på svansen när man kom in i hundstallet och var mer än villig att få en nål instucken i benet. 

Haken och Tyson, stål-bilen och stål-hunden. Haken var likadan som Tyson, han sladdade av E4:an med vad som borde varit väldigt dåliga odds och klarade sig. Han reste sig igen med viftande svans och haltade vidare. E4:an var Hakens petflaska.

Försäkringsbolaget vill skicka min bil till skroten, trots att det mesta bara är plåtskador. ”Det är en dålig affär att behålla bilen och bara laga det viktiga” sa mekanikern. ”Då får du inga pengar av försäkringen nästa gång och du får inte mycket för den om du vill sälja den. Och så ska du dessutom åka runt i en bucklig och dan bil som inte är värd så många tusenlappar”. Det låter ju klokt, men det gör ont i själen att ta ett sådant beslut.

Jag är glad att jag valde Haken, som räddade mitt liv när det som bäst behövdes. Jag var mer än villig att betala en tusenlapp mer för Haken än Toyotan när jag köpte honom, trots att jag lyckades pruta ner priset till samma pris som Toyotan. Kanske finns det en tvilling eller tvillingsjäl till Haken någonstans därute, som kanske kan finna ett hem hos mig? Kanske Hakens själ hittar en ny bil att slå sig ner i. Jag är ledsen att behöva skrota min bäste vän, men ibland måste förnuftet komma före hjärtat. Jag kommer alltid att minnas min första bil som min bäste vän, en vän som räddade mitt liv, en vän som gav mig så mycket för så lite. En vän som egentligen skulle levt många år till, men som ändå valde mig. 

När du skaffar din första bil kanske den blir din Haken. Om du redan har skaffat en bil, eller haft många andra bilar, kanske du vet vad jag pratar om. Det är något speciellt med den första bilen, det är det verkligen. Jag kanske tycker att Haken är mer speciell än andra bilar, just därför att han var min första bil. Jag kan bara hoppas att det finns många fler bilar som Haken därute. Det allra sista jag har att säga är att; Alla i hela världen förtjänar en bil som HAK 016.

Hej igen! Jag är fortfarande sjuk, så istället för att inte göra någonting kan jag ännu en gång passa på att skriva lite. Idag tänkte jag berätta om det mest dramatiska händelsen som jag varit med om på Djurdoktorn i Linköping.
     Det mest spännande var den fredagen då vi skulle söva en ganska gammal, men pigg och frisk japansk spets bara för munsanering. Precis innan hade vi en ännu äldre schäferblandning med blåsljud, diabetes och smärre njursvikt som skulle sövas – och matte ville vara med... Varför detta är en viktig detalj får ni veta snart. Att söva schäfern gick utmärkt, inga problem vid operation heller. Men sedan var det spetsen. Den var pigg och frisk, lite smått stressad. Vi satte en kanyl och sedan fick jag hålla i den medan sköterskan hjälpte till att rulla ut schäfern till hundstall där den skulle vakna till. Spetsen tittade nyfiket omkring sig och lade sig sedan på bordet som jag höll honom vid. Lugn och sansad låg han där i tio minuter innan sköterskan kom tillbaka och vi skulle börja söva. Vi började med propofol som vanligt, sprutade långsamt och regelkorrekt, som vi gör med alla andra hundar. Den var ganska seg på att somna, men vi gav honom propfol för 9 kg och han vägde t.o.m 9,5. Efter en fulldos för 9 kg somnade han tillslut och vi skulle intubera. Första tuben var lite svår att få i, och det visade sig att den var lite för lång då den gled ut ur svalget en bit. När vi tog ut tuben för att byta påpekade jag att han såg lite lila ut på tungan, vilket betyder att den inte fick tillräckligt med syre. Sköterskan bad mig att hämta en annan sköterska, vilket jag gjorde. Det hade tagit ca 15 sekunder sedan vi tagit ut tuben och sköterskan med veterinär kom in och tittade. Tungan var nästan blåsvart. Veterinären började genast ge kompritioner (ni vet, när man försöker få igång hjärtat) och beordrade att ge adrenalin intravenöst (i blodkärlet). Den ena sköterskan gav adrenalin i kanylen medan den andra gav andetag genom narkosslangen. Vi hade äntligen fått i den rätta tuben under tiden som veterinären startat kompritionerna, och nu hade den slang till syremaskinen, så den fick syre men den andades inte och den hade hjärtstillestånd. Med andra ord så var hunden redan död. Efter två minuter fick veterinären igång hjärtat och den började andas lite smått. Den fick inget mer narkospreparat, utan en av sköterskorna skrapade bort den mesta tandstenen under tiden som hunden vaknade. Vi fick hålla stenkoll på hundstackarn resten av dagen, och veterinären sa till ägaren vad som hade hänt – att den förmodligen hade reagerat på propofolet, och att Valla skulle ta hand om hunden över natten. Vad vi har hört av Valla så klarade sig hunden, tack och lov! Enligt veterinären, som tidigare jobbat på akut och fått många sådana här fall, så brukar de flesta inte klara natten. Tänk bara om det hade varit schäfern (som det faktiskt var mycket större chans att det var) som fick hjärtstillestånd medans hennes operationsrädda matte stod och tittade på?

Nu var det ett tag sedan jag skrev! Sedan jag började praktisera har jag inte haft tid att skriva något, jag skyller på att jag går upp 5.30 och kommer hem först 20.00... Men nu när jag ligger hemma och är sjuk kan jag ju passa på att berätta lite vad det egentligen är jag gör om dagarna! 

När jag kommer till jobbet finns det inte så mycket att göra. Då sitter jag antingen inne på sterilen och packar saker som ska autoklaveras (steriliseras) eller så kan jag hjälpa till i receptionen med att skriva in operationspatienterna som kommer mellan halv nio och nio. Jag har äntligen lyckats bemästra Doolittle (vårt kundregister) och bokningsprogrammet, så nu kan jag både skriva in nya kunder och boka tider. Jag har till och med listat ut hur man lägger till ett nytt djur på en gamal kund! Det är avancerade grejer, det! 

Kl 9 sätter vi kanyl på den första hundpatienten. Vi brukar inte sätta kanyl på katter, gnagare eller ödlor, eftersom de har så små blodkärl och i de senastes fall; hård hud... Jag får assistera genom att hålla fast hunden, vilket inte alltid är ett jättelätt jobb. Det är många hundar som inte vill ha en nål i benet, vilket försvårar vår situation. En del får till och med munkorg för att de inte är helt snälla, och numera får ALLA Softisar munkorg, efter att en av sköterskorna blev biten av en sådan. Soft coated wheaten Terrier (som är deras fulla namn) är inte kända som snälla hundar, tvärtom. Många som äger en softis (Många, men inte alla... Långt ifrån alla!) såg den när den var valp och tänkte ”Nämen Guuuud vilken söt liten ulltott! Den kan inte göra någon illa!” och sedan behandlade hunden som en söt liten ulltott som inte kunde göra någon illa. Problemet är att softisar som många andra terrier är extremt dominanta och kan bli jättefarliga om man inte uppforstrar dem med järnhand. Det betyder inte att man ska vara elak mot hunden, det betyder att man ska vara bestämd och inte låta hunden göra vad den vill. För om man hela tiden låter hunden göra vad den vill förlorar den all respekt för sin ägare och blir en farlig hund. Notera att detta inte bara gäller softisar; det gäller ALLA hundar. En liten Chihuahua kan också bli farlig, och jag förundras över att inte fler Chihuahor ÄR aggressiva, så som många av dem blir behandlade. Men nu är jag lite på fel spår, känner jag...

Ungefär 9.30 börjar vi söva dagens första patient, och även här får jag hjälpa till med att hålla fast djuret. Om det är en katt som ska sövas kan jag få spruta den i nacken med sövningsmedlet, under uppsikt förstås. Vi brukar spruta dem med domitor och butador, det första är lugnande och det andra är muskelavslappnande och lite smärtstillande. Efter en liten stund sprutaar vi med det sövande, ketalar. När man sprutar i nacken kallas det subkutant, vilket betyder ”under huden”. Man sprutar alltså under huden i nacken, svårare än så är det inte! 

Om en hund ska sövas brukar vi använda narkosgas isofluran. Först ger vi den propofol (sövande en kort stund) tills den inte har något medvetande (alltså inga blinkreflexer och är helt avslappnad) och sedan intuberar vi, dvs sätter en tub i luftstrupen. Här får jag assistera genom att hålla upp överkäken så att sköterskorna kan se vart tuben ska sitta. I detta moment är det bra med gamla hundar som har slitna tänder, för då känns det inte, men om det är en valp (vilket vi har haft ett flertal gånger) som har massa små vassa tänder kan det bli riktigt obekvämt och ibland smärtsamt. Man ska nämligen hålla tummen på incisiverna, de små framtänderna... 

Efter intuberingen sätts hunden på gas och när den har fått andas in gas i ca 20 min är den redo för operation. Efter operation kan jag få träna på att sätta kanyl medan hunden fortfarande sover. Det är jättesvårt, även om hunden är sövd, men de två gångerna jag satt kanyl fick jag i halva nålen i blodkärlet resp. HELA nålen! Enligt min chef brukar man inte komma i blodkärlet alls första gången, så det verkar som att jag har en naturbegåvning! Det svåraste momentet är dock att tejpa fast kanylen, vilket jag inte lyckats med än. Man får absolut inte flytta på kanylen en nanometer när den väl är i, för då kan den ”hoppa” ur kärlet. När jag väl fick i hela nålen och skulle tejpa hände just det... 

Katter sövs oftast inte med gas. Det har hänt en gång att vi sövde en jättegammal perser som hade njursvikt. Då fick han ”snällgasen” som vi brukar använda på gnagare eller gamla och/eller sjuka djur. Jag tror att gasen heter isobar, eller så är det handelsnamnet på den andra gasen. Det spelar ingen roll i detta fallet, det enda ni behöver veta är att alla narkosmedel är andningsdeprimerande i varierande grad, och ”snällgasen” är lite mindre andningsdeprimerande än den vanliga gasen. 

I alla fall; Katter sövs utan gas. Katter har heller inga blinkreflexer, precis som hundarna, men kattögon torkar ut mycket snabbare än hundars. Då brukar vi ge dem Lubrithal, det får jag göra. Det är en genomskinlig salva som man stryker på ögonen och trycker försiktigt ihop ögonlocken så att salvan sprids över hela ögat, just för att det inte ska torka ut. När man droppar något i ögonen tror jag att det kallas intraocculärt, det låter logiskt, eftersom occulus är ”öga” på latin. Intra är också latin och betyder ”mellan” eller ”genom”. 

Under operation får jag också assistera. Jag får ge veterinären instrument och plocka fram inför operation. Om det är vet. Röken som opererar brukar man få ge honom en extra sax, då han nästan alltid tappar den, och när man tappat något på golvet eller om någon annan än veterinären har rört vid instrumentet är det inte längre sterilt och går inte att använda. Nu låter det lite som ett moment 22 här, eller hur? Hur ska man kunna ge veterinären verktyg utan att röra vid dem? Jo, det är det jag gör inne på sterilen. Efter att ha diskat och torkat intrumenten packar man dem, alltså lägger dem i små ”plastpåsar”. Det heter sterilemballage, men det förklarar ju ingenting. Tänk dig ett smalt, tunnt  papper med plast på, fast plasten är bara fäst i kanterna. Jag lägger instrumentet emellan plasten och papperet och förseglar i båda ändarna med en liten apparat som smälter plasten så att den fastnar på papperet. Sedan lägger jag det packade instrumentet i autoklaven och sätter igång den så att instrumentet värms upp till 121° C i 40 min. Sedan är verktyget sterilt tills förpackningen bryts. När man sedan ska ge instrumentet till veterinären kan han inte öppna förpackningen själv, dels för att förpackningens utsida inte är steril och dels för att han har handskar på sig, som bara glider mot plasten. Det finns två flikar i ena änden av förpackningen. Om man tar en flik i vardera hand och drar försiktigt öppnas förpackningen och veterinären kan ta det, utan att man vidrört instrumentet. Smart, va?

Mellan kl 10.40 och 11.00 är det fika, men oftast brukar det bli runt 11.00 och ibland ännu senare, beroende på hur lång tid det tar att operera. Kl 13.00 är det lunch en timme och sedan börjar jobbet igen. Oftast är alla operationer klara, och då städar jag inne på operation och förberedande. Först spritar jag av alla ytor och gnuggar bort eventuella blodstänk. Sedan dammsuger jag och våttorkar med två sorters rengöringsmedel. Det ena är grovsanering, som fungerar som alla andra rengöringsmedel. Det andra tar bort bakterier och blod. Det är inte alls ofta det blir särskilt mycket blod på golvet eller operationsbordet. Det har hänt ett par gånger, till exempel om veterinären kommit åt en artär. Då blir det små röda prickar på golvet, men inget mer. Det har hänt en gång att det sett ut som ett slakthus inne på operation. Det var när vi hade ett kejsarsnitt. Förberedande kan det vara lite värre. Vi brukar ha ganska många munsaneringar (i synnerhet nu, när vi har ett specialerbjudande) vilket betyder att vi söver hunden och skrapar bort tandsten med ultraljud. Om en tand är lös får veterinären dra bort den, det är nämligen bättre att ta bort en lös tand, annars kan hunden få ännu mer tandsten och tappa ännu fler tänder. Ultraljudet spolar lite vatten också, för att spola bort den tandsten som man skrapat bort, och för att samla upp vattnet hänger vi en plåt (det ser ut ungefär som en långpanna) under bordet som sticker fram en liten bit. Det kan blöda lite efter bortdragna tänder och från tandköttet efter att man skrapat bort tandsten som legat precis intill tandköttet, så vattnet brukar vara ganska rött... En gång tappade jag plåten på golvet när jag försökte ta bort den efter en munsanering, vilket ledde till Linköpingsblodbad del 2..

Efter att ha städat dessa två rum kan jag göra lite olika saker beroende på vad som behövs/vad som finns att göra. Ibland kan jag sitta inne på sterilen och packa, ibland får jag springa upp och ner för trapporna med tvätt, ibland har vi fått en foderleverans som ska upp på hyllorna... Ibland finns det ingenting att göra, och då får man vara påhittig. Ibland kan man få gå och köpa mjölk, eller stryk ”ibland” och läs ”oftast”. Sedan vet. Röken började går det åt massa mjölk, eftersom han dricker kaffe hela dagen. Ibland får man fylla på i kaffemaskinen (inte pga Röken! J) i receptionen, mest beroende på mig, antar jag. I slutet på dagen brukar jag vara så trött att jag behöver en kopp varm choklad för att piggna till. Ibland får man virkona hundstall och kattstall ifall man inte har några patienter där. Virkon är ett desinfektionsmedel som är jättestarkt! Det luktar inte särskilt trevligt heller, och man brukar få huvudvärk. Man kan bli lite hög på det om man andas för mycket medan man städar.

Efter klockan 17 har veterinärerna gått hem eller har i alla fall inga patienter och om städerskan inte kommer på kvällen är det jag som får ägna den sista timmen åt att städa undersökningsrummen. Det händer nästan varje dag, eftersom städerskan nästan aldrig kan komma städa. Det låter konstigt, men så är det. Jag städar och hon får lönen för det, livet suger. Men nu har min och hennes chef sagt till henne att om hon ska ha ett jobb får hon sköta det, så jag hoppas att hon skärper sig eller att någon annan vill ta hennes plats.

Gårdagens jobb bestod mest av dessa tre individer; en hyperglad 12 veckors Cavalier King Charles Spaniel-valp som studsade runt och gnällde så fort man kom i närheten av henne, en gigantisk Berner Sennen vid namn Zorro som nästan bet mig en gång (som tur var var han extremt nerdrogad, så han hade inte mycket att komma med...) och en skällande katt vid namn Melvin. Den stackars katten hade inte ätit på fyra dagar, och klarade sig inte efter en och en halv dag och en natts dropp och mat, så i går eftermiddag fick han somna in lugnt och stillsamt. Melvin var en katt som var expert på att ligga på droppslangen så att den täpptes till eller lyckas vika slangen precis vid kanylen så att det slutade droppa, så man fick konstant kolla till så att det droppade, och för det mesta också flytta lite på katten. Trots detta var det en väldigt trevlig och kärvänlig kissemiss, så det var inte alls så farligt jobbigt att hela tiden besöka honom.

Valpen var också väldigt trevlig. Den kunde inte gå i strypkoppel, men efter en kort promenad med mig lärde den sig det, att hoppa/klättra upp på trottoarkanter och att bilar inte var så farliga som man kan tro. Om alla valpar ändå vore som henne, det skulle vara toppen! Den förra valpen som jag hjälpte till att röntga var en rottweiler som konstant var jobbig som alla valpar är. Den ville inte alls ligga still, den ville inte alls sitta still, det enda den ville var att äta upp mitt hår...

Den tredje patienten som vi tog hand om var den gigantiska Berner Sennen Zorro. När vi höll fast honom och precis skulle sätta i kanylen kom Sven (veterinären) in och sa "Jag vet inte om han bits...". Först trodde vi inte att han skulle göra det, så snäll som han varit, men ki fick vi när han plötsligt högg efter mina fingrar. Han missade dock, dels på grund av drogerna och dels för att jag höll ett fast grepp om hans underkäke...

En fjärde patient som inte direkt satte några större spår efter sig var en Riesenschnauser. På eftermiddagen när hon skulle hem fick jag reda på att ägaren var en gammal räddningshundförar-kompis till min mamma. Hon föder upp Riesenschnausrar och tränar de hon behåller till räddningshundar.

Det var en ganska bra dag igår. Jag får assistera mer under operationer nu. Igår fick jag ge Sven Kattgut och vikryl (båda trådar, den ena gjord för att sy med) vilket är något jag inte fått göra tidigare. Jag hoppas att snart få gå C15-kursen som kommer leda till att jag får medicinera =)

Per "Peppe" Eriksson; Vår kära historie / kulturhistorie / Religion B lärare, vars främsta intressen är att diskutera hockey med vaktmästarna eller grilla korv vid fornborgen en bit bort från hans hus. Han är en av de bästa lärare vi har haft under dessa tre år, trots pekpinnen som han ständigt pillade med och böjde åt alla möjliga håll tills den blev krokigare än något annat...

Per "Pelle" "Lektorn" Linder; Den bästa lärare i filosofi A och B, psykologi A, religion A och kulturhistoria vi någonsin kunde fått. Den gamle katolske munken har verkligen fått oss att tänka efter och ändra oss. Han har lyckats få nästan hela vår klass att se kristendomen på ett nytt sätt. Och inte att förglömma vår fantastiska upplevelse av Ingelinge hög, den fantastiska stenen på kullen! Jag hoppas verkligen att Lektorn verkligen lever i evigheten, faktum är att jag tror att han kan vara en gammal grekisk gud...

Markus "Mr Marcus" "Ayatolla" "Lille Markus" Lindén; Vår engelska A, B och svenska C lärare. Han är värd dubbla sin längd i guld (han är väldigt kort) efter dessa tre år. Aldrig har vi haft en tråkig lektion med Mr Marcus. Vi väntar fortfarande på Hasse, föresten. Den hemlösa luffaren som vi skulle dela på ansvaret för.

Birgitta "Gittan" "Kylis" Kylhammar; vår svenska A, B och litteratur och litteraturvetenskaps lärare. Tja, vad ska man säga. Kulturhaj är vad man kan kalla Kylis. Jag minns många utav gångerna hon frågade oss om olika personer som sitter i det svenska kulturlivets grädda utan att någon av oss någonsin visste en enda... Kylis var nog ändå en av de bättre lärare vi kunde fått i svenska. Vi alla kommer nog komma ihåg Remo...

Lena Ilmarson; Gud vad vi saknar Lena! Vår samhällskunskapslärare, som vi skulle haft i internationella relationer om hon inte skulle ha barn... Det hade varit roligare, no offence till Rolle... Jag minns den dagen då vi kom på Lena och Lylis med att tjuvröka bakom rökhuset på skolgården =)

Roland "Rolle" Movitz; vår internationella relationer / rektor. Lite väl tankspridd och oordningsam för att vara rektor, kanske, men en ganska skön person. Vi kommer nog alla komma ihåg den egocentriska Rolle som hela tiden tappade bort alla lappar och glömde bort när vi skulle ha prov.

PG; vår historia C lärare som egentligen går under det smickrande namnet Per-Gunnar Igelström (mm, jag vet...). Jag trodde inte det var möjligt, men PG är nog mer egocentrisk än allas vår Rolle. Jag tror inte vi har lärt oss någonting på alla de hundra timmarna vi spenderat med att lyssna på PG när han babblar om ointressanta saker som säkert har något med hans familj att göra. Jag tror att historia C skulle vara mycket roligare utan stalinisten PG och hans släkt...

Mikael "Micke" Jansson; Vår lärare i psykologi B och Människan socialt och kulturellt. En väldigt bra lärare, men kanske lite för snäll när det gäller betyg. Många som fick höga betyg i vår klass förtjänar det nog inte... Annars hade han alltid intressanta experiment och exempel med sig.

Martin Lohm; vår andra lärare i människan. Han har varit en bra lärare, men detsamma gäller nog för honom som för Micke, han är lite för snäll... Martin var annars en hajare på diskussioner och vi kommer nog alla komma ihåg hans skivor, både "What's he building in there?" och den manlige (men lät som en kvinna) metereologen som totalförstörde väderleksrapporten en morgon.

Rune *kommer inte ihåg hans efternamn*; vår naturkunskaps lärare. Ibland hängde han nog inte med när vi skämtade med honom, och torr humor var väl mer hans stil. Nog hade han svårt att förstå Ellinors pjäs om hur virus sprids i kroppen, eftersom hon hade vinklat den så att det handlade mer om hur socialismen spreds i Sverige på 50-talet. Många kända citat från svenska författare (inte minst Strindberg) yttrades där, och Kylis skulle varit stolt över oss. Men trots detta var Rune ganska förvirrad...